strongbeautifulme

Jag har återigen funderat på det här
med hur jag och godis/sötsaker fungerar.

Det är verkligen allt eller inget.
Om jag börjar unna mig en godsak så räcker det inte.
Köper jag lösgodis så är det inte 2hg
utan snarare 2kg som hamnar i påsen...det finns liksom inget stopp.

Jag har kolhydratsfestat nå kopiöst på sistone
och det hat visat sig på alla sätt...jag är svälld i kroppen, trött, huvudvärk,
huden har blivit sämre...ja, ni förstår att jag inte trivs med situationen.
Men hur kan jag acceptera att hjärnan om och om igen
att tillåta mig till dylika festligheter?
Det är ju helt befängt när jag vet sedan gamla erfarenheter
att jag inte mår bra av detta leverne.

Blir irriterad och frustrerad på mig själv.

Det är en form av misshandel som jag utsätter min kropp för
och jag vill inte göra det. Så även om jag kommer ha ett uppehåll framöver
så vet jag att jag måste lära mig att begränsa mitt gotte ätande. 
För det kommer att komma en dag då jag inför begränsande mängder igen
och dår får jag inte tappa kontrollen...

Det måste verkligen vara bättre att få ta en liten bit än inget alls?

Bilder hämtade från den bråkdel
av mina underbar uppfriskande vinterpromenader...
några innehållandes snö några utan...
men lika härliga allihopa!!!

Ja, status är densamma som tidigare.
Mår man som man förtjänar
eller är det bara helt enkelt en djup svacka just nu?

Har efter lite planerade, snubblande
och mailande kommit fram till ett beslut.
Ett sådant som kräver en hel del av mig som person
då jag måste plocka fram den organiserade Ulrika
som finns någonstans djupt där inombords.
Jag vet ju att jag kan och det är egentligen inga problem
men när allt finns så tillgängligt i dag
så blir man lätt lite lat och bekväm av sig.
Och så även jag.
Jag tar det alternativet som är enkelt(men fel)
och som ger mig blodsockersvängningar a la virvelvinden.
Inte skoj överhuvudtaget,
för vem vill åka berg och dalbana resten av sitt liv utan möjlighet att stanna?
För det är precis det jag utsätter min kropp för
när jag inte sköter kosten och stoppar i mig fel/onyttiga livsmedel.

Vi har alla val här i livet som måste tas och såklart även jag.
Tufft är det men jag har pratat med en gammal vän
som har utfört stordåd och är snyggare än någonsin,
mår som en prinsessa och är lycklig.
Så vill jag också har det och nu är målet inställt.
Kommer att bli en resa som alldeles säkert
kommer att innehålla för många tårar för min smak
men det bjuder jag på så länge jag kommer dit jag ska- i mål!!!

Kommer att bjussa på mer info desto mer info jag själv har och kommer över.
Det jag vet är att denna bloggen
kommer att bli min "dagbok" över hur jag sköter mig
och jag måste ventilera sanningen, ingen försköning what so ever.
Jag vet att det bara är genom att vara ärlig mot mig själv
som jag kommer att nå mina mål och nu jägarns är det full fart framåt!!!!!

Jag hittade det här inlägget hos Olga
vars blogg om träning och hälsa jag följer dagligen.
Ligger enormt mycket sanning i detta
och jag tycker att det är sorgligt att jag varit en av dessa tjejer
som lät vågen ta över och det sunda förnuftet sina.


"* tränar styrka på tom mage.
* äter för lite kolhydrater
* äter för lite protein
* tränar för hårt
* tränar för lite
* för hård mot sig själv(stressar för mycket)
* skiter i att äta före och efter träningspass
* struntar i att äta efter kl 17.00"

Jag har lyckats att göra mig kvitt alla punkter utom en
och det är den som innefattar stress.
Har alltid haft väldigt höga krav på mig själv,
på gott och ont men väldigt ofta förvandlas det till en negativ stress.

Som det är nu har jag dumt nog ställt höga krav på mig själv
angående träningen och viktminskningen vilket gör att jag blir stressad.
Dumt, ja vet.
Och jag jobbar även på den punkten.

Så med det sagt,
nu ska det inte stressa mer,
jag går ner i vikt i sinom tid.

Och det som jag har citerat ovan finner Ni på Olgas blogg som är otroligt inspirerande:
---->KLICKA HÄR<----

Och när jag är deprimerad så äter jag.
Så i dag blev det inte bara en shake och ett ägg...
utan jag åt även lite knäckebröd...
behövde tröst och min metala del
är så svag att jag inte kunde stå emot...
18g blev det med Bregott på.

K-A-T-A-S-T-R-O-F
Men jag är mänsklig.

I dag är det tisdag, min lediga dag
men jag ska ställa upp och jobba för Ida i dag
som hade fått förhinder.
Men jag ska vara ärlig, i dag är ingen bra dag.
Jag har halkat ner på stegen och tappat livslusten.

Varför?
Många glada besked som för egen del har gjort att jag blivit deprimerad.
Känns hemskt att skriva det
men jag har lyckats kravvla mig upp så många gånger det senaste året
men likt förbaskat så halkar jag ner flera steg med jämna mellanrum
och det blir i slutändan plus minus noll.

Frustrerad och ledsen är orden som kan sammanfatta mig i dag
och jag vill bara lägga mig ner i sängen och glömma livet.

Inget är roligt, inget är lustfyllt,
inget får mig att skratta, det är bara likgiltighet.

Tänk dig att du vaknar på morgonen och känner att det spelar ingen roll att du kliver ur sängen för du är i af en nobody som gör saker enbart för att underlätta för andra samtidigt som du känner att du bara är i vägen. Inget som utförs känns bra och du är ständigt rädd för kritik och för att undvika den så arbetar du så att kroppen gråter för att du skulle inte klara av att bli kritiserad. Du jagar de där orden- Vad duktig du är!

Så kände jag i morse.

Blev en kortare promenad i dag.
Och i dag anser jag att det är bättre än ingen promenad alls.
Slutade jobbet vid tre i dag och var helt slut.
Har varit mycket senaste dagarna
samt att det just nu känns som att jag är på jobbet hela tiden
så ville mest bara hem och sova när jag slutade.
Men samtidigt så vet jag att jag förmogligen inte
skulle kunna sova när natten kom
och då är det bättre att vara riktigt toktrött vid sänggåendet.

Så "tvingade" med mig sköna grannen på en liten promenad.
Och det var skönt.
Så skönt att jag nu överväger att ta en promenad till.
Skulle vilja gå så att det värker i benen men det är klockan för mycket för,
dock är ytterliggare en halvtimme bättre än inget alls.
Eller hur?

Tack Michaela för bästa sällskapet!
Utan dig hade jag nog inte kommit ut i dag!!

Hmmppfhhh...morgonpromenad in my ass.
Nu är det...hmm, låt se andra veckan i rad
som jag och sambon inte kan sova.
För min del har natten bestått av tankar angående förlovningar,
viktnedgång, giftermål, barn, bröst, mat, självkänsla vs självförtroende,
tankens kraft osv.
Jag tror Ni fattar.
Och det är så enormt frustrerande att somna
och sova en timme ungefär och sedan klarvaken.
Bara snurra runt runt i sängen och till slut så blir man så frustrerad.
Inget fungerar.
Går på toa och kollar om man kanske är kissnödig.
Dricker lite vatten.
Matar katten.
När morgonen kommer är man helt pajj i både huvud och kropp
vilket medför att en morgonpromenad känns lååångt borta...

Jag tror jag håller på att bli galen helt ärligt.
För detta är inte humant.
Ringarna under ögonen blir bara mörkare och djupare
och huvudet är tungt till tusen.

Vet inte vad jag ska göra?
Har ni några bra tips så dela väldigt gärna med Er...

Sorry att jag klagar så på morgonens inlägg
men jag känner mig redo för Säters...och då är det illa!!!!

Vi hörs lite senare!
Puss

I dag när jag mötte en vän på affären
så började vi snacka mat och efter ett litet tag
så berättade jag att jag numera går på diet.
Och jag berättade även att jag har 16 kg att gå ner.

Då kom kommentaren som jag fått höra måååånga gånger
sedan i onsdags eftermiddag.

-Men vart sitter det någonstans?
Det kommer ju inte att bli något kvar av dig....

Och självklart menade denne inte något illa
men jag vet ju själv siffrorna som jag fick se
och som jag har på papper här jämte mig i soffan.
Det är ingen som menar något illa
men då jag har en sådan mental kamp
blir det jobbigt att höra att det inte ser ut som så mycket
för då börjar jag genast vackla
och tänka att jag kanske trots mina egna känslor
inte behöver gå på diet.
För så mycket kan jag säga att det är ingen dans på rosor direkt.
Och minsta tvivel gör att jag so far
börjar tänka och då blir allt så mycket tyngre.

Det är ju inte första gången och jag har ventilerat det här
med min käre sambo (han ser ju inte heller
riktigt vart alla de kilona sitter)
och han förstår mig när jag blir frustrerad.
För det är på något sätt mer accepterat
att gå på diet om man är "tjock".
Uppenbarligen måste jag ju gömma min övervikt riktigt bra
eftersom ingen kan se hur jag kan väga så mycket som 76kg(!).

Men nu är det så, tro det eller ej,
jag väger 76kg
men ska bli lättare
och målet är som jag skrivit innan 60kg.