strongbeautifulme

Jag kan erkänna att jag har ett matmissbruk av det lindrigare(?) slaget.
Men det är ändå ett missbruk
och jag måste lära mig att hålla hårdare i tömmarna.
Jag kan ju trots allt men i bland
vill man vara som alla andra och klara av allt som de kan...
Dock får jag acceptera att jag inte kan det för stunden.
När jag är stark nog att säga åt mig själv att det räcker
då kan jag också unna mig saker på ett annat sätt
men för stunden är det strama förhållningsregler som gäller.

Jag har en enorm lust att äta onyttigt, gärna mest hela tiden.
Belöningssystemet i hjärnan slår in
och stoppet jag bestämt mig för suddas sakteligen ut.
Jag kan vara glad, ledsen, uttråkad, positiv, arg, stark...
ja i vilken sinnesstämning som helst
och det ska hela tiden belönas med något.

Och nu när jag verkligen erkänt för mig själv att det är så här det är
så står jag helt ensam.
Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare.
Jag vill liksom kunna äta normalt och må bra i kropp och knopp.
Inga blodsockerfall som ger världens humörsvängningar och ofta tårar som följd.
En stark kropp som orkar mycket och är pigg, fylld med energi.
Ja, det vill jag ha...frågan är bara hur jag ska nå dit?

I går under dagen gjorde jag en sak som jag skäms över och inte kommer att delge här men det fick mig att ligga vaken till och från hela natten. Känns som att jag sovit i fem minuter och hjärnan är frånkopplad. Men jag vet att ju mer medveten jag är om mitt missbrukande desto mindre sömn kommer det att bli om jag förtär något som inte ska förtäras. Ja, man kan väl inte annat säga än att jag hamnat i en ond cirkel och jag ser inte utvägen.
Inte på egen hand i af.
Det enda jag är rädd för är att jag ska börja vända på problemet
och trilla tillbaka i anorexians förbaskade näste.

Men jag jobbar på att inte göra det.
Eller jag vill jobba på det men hur?