strongbeautifulme

I dag när jag mötte en vän på affären
så började vi snacka mat och efter ett litet tag
så berättade jag att jag numera går på diet.
Och jag berättade även att jag har 16 kg att gå ner.

Då kom kommentaren som jag fått höra måååånga gånger
sedan i onsdags eftermiddag.

-Men vart sitter det någonstans?
Det kommer ju inte att bli något kvar av dig....

Och självklart menade denne inte något illa
men jag vet ju själv siffrorna som jag fick se
och som jag har på papper här jämte mig i soffan.
Det är ingen som menar något illa
men då jag har en sådan mental kamp
blir det jobbigt att höra att det inte ser ut som så mycket
för då börjar jag genast vackla
och tänka att jag kanske trots mina egna känslor
inte behöver gå på diet.
För så mycket kan jag säga att det är ingen dans på rosor direkt.
Och minsta tvivel gör att jag so far
börjar tänka och då blir allt så mycket tyngre.

Det är ju inte första gången och jag har ventilerat det här
med min käre sambo (han ser ju inte heller
riktigt vart alla de kilona sitter)
och han förstår mig när jag blir frustrerad.
För det är på något sätt mer accepterat
att gå på diet om man är "tjock".
Uppenbarligen måste jag ju gömma min övervikt riktigt bra
eftersom ingen kan se hur jag kan väga så mycket som 76kg(!).

Men nu är det så, tro det eller ej,
jag väger 76kg
men ska bli lättare
och målet är som jag skrivit innan 60kg.